Vilka reflektioner det blev av gårdagens öppnande. Jag blir varm i hjärtat och rörd av alla fina ord.

Om jag kan hjälpa någon annan genom att skriva så blir jag mer än glad.
Det kan framstå som negativt eller elände i det jag skriver. Men det är viktiga händelser i resans gång.

För det är just en resa, en resa jag inte tänker ge upp. Alla gånger jag fått en kommentar eller ibland bara en blick ifrån en läkare eller annan sjukhuspersonal, alla dom gångerna, dom är värda att ta upp.

Det finns fina och bra stunder inom sjukvården, dessvärre är dom sämre fler.

Det ska inte få gå till på det här viset och därför väljer jag att skriva. Om alla är tysta så kommer aldrig någon att veta eller förstå och det kommer heller aldrig att bli en förändring.

Försöka är bättre än att vara tyst! Men det är jobbigt, det är utlämnande och personligt.