jessicadickfors

Senaste inläggen

Av Jessica Dickfors - 23 september 2014 12:56

Det sägs att endometriospatienter kostar landstinget mest per år och jag kan förstå varför. Så många undersökningar och tester som jag genomgått dessa år är ofantligt många. Så många sjukhusbesök på bokade tider och akut som jag haft ska inte en människa behöva ha på en hel livslängd. Tänk om man hade lyssnat och tagit till sig allt jag sa. Vad mycket både jag och dom hade sluppit. Jag tror det brister i kunskap och förståelse men jag önskar jag har fel. Det värsta som finns är att man måste vara frisk för att klara av att vara sjuk.


När du ligger där utlämnad med smärtor och läkaren skrattar och säger:

-Jag ser i journalen att du vart här förut, det är inget fel på dig. Känns det bättre om vi lägger in dig, är det det du vill?
Var på jag gråtandes får fram:

 -Nej, men något smärtstillande så här efter 8h väntande vore snällt.
Han kommer tillbaka med alvedon och säger att jag borde uppsöka en psykolog.

Då brister det, hela kroppen faller ihop och tårarna tar över.

Jag är oerhört tacksam vid denna tidpunkt att min underbara vän Salo är där vid min sida, hon har precis bytt av Robin som åkt på träning. När orden kommer ur läkarens mun då går hon lös. Jag hör inte riktigt vad som sägs men jag hör att hon är upprörd och efter en stund kommer en sköterska in i rummet med en spruta innehållande bedövning och 1h senare kan jag slappna och smärtan är bedövad, den finns där men ändå på en rimlig nivå jag klarar av.

Tänk om dom lyssnat redan där, vad mycket tid och pengar som sparats för att inte tala om min smärta.

Det får inte gå till så här. Stå på er. Läkarna är till för att lyssna och gör dom inte det så måste man tyvärr skrika högre. För är det något jag lärt mig under alla dessa år är att den som skriker högst får mest hjälp.

VILKET ÄR FÖR JÄVLIGT! Men sanningen är inte alltid så underbar som den borde. Stå på er!

Av Jessica Dickfors - 19 september 2014 08:17

Hösten 2012!

Jag vaknar och försöker sätta mig upp i sängen. Det är mörkt och Robin sover, inser att det är mitt i natten.

När jag vaknar till ytterligare och försöker sätta mig på sängkanten förstår jag att det är smärtan som väckt mig! Den är enorm och tårarna börjar rinna, andningen är svag, för varje rörelse hugger det till och jag slutar andas helt.

Jag vaknar av ett ryck, jag måste ha somnat om trots smärtan. Klockan är nu 05.45 och väckarklockan ringer för matchssamling, bortamatch!

Smärtan är kvar, den är olidlig men jag tar mig ur sängen. In i badrummet och sväljer tabletter, jag slutar andas för en stund, det gör minst ont då.

Jag tappar fattningen och inser att jag ligger kvidandes på badrumsgolvet, trots tårar, kramper och spyor så försöker jag göra mig klar för match.

Det tar dock inte lång tid innan jag låter mig besegras, matchen i Guiftröjan kommer spelas utan mig.

Jag ligger kvar på badrumsgolvet och kvider, medveten om att det blev 1-0 i matchen mot endometriosen vs elithandbollen!

Av Jessica Dickfors - 18 september 2014 07:53

Vilka reflektioner det blev av gårdagens öppnande. Jag blir varm i hjärtat och rörd av alla fina ord.

Om jag kan hjälpa någon annan genom att skriva så blir jag mer än glad.
Det kan framstå som negativt eller elände i det jag skriver. Men det är viktiga händelser i resans gång.

För det är just en resa, en resa jag inte tänker ge upp. Alla gånger jag fått en kommentar eller ibland bara en blick ifrån en läkare eller annan sjukhuspersonal, alla dom gångerna, dom är värda att ta upp.

Det finns fina och bra stunder inom sjukvården, dessvärre är dom sämre fler.

Det ska inte få gå till på det här viset och därför väljer jag att skriva. Om alla är tysta så kommer aldrig någon att veta eller förstå och det kommer heller aldrig att bli en förändring.

Försöka är bättre än att vara tyst! Men det är jobbigt, det är utlämnande och personligt.

Av Jessica Dickfors - 17 september 2014 16:11

För snart 1 år sedan fick jag förklarat det värsta tänkbara i mitt liv! Jag fick diagnosen för snart 1.5 år sedan och då var det för stunden endast en lättnad som sköljde över mig, en lättnad att jag inte var psykiskt sjuk, att jag inte inbillade mig och att det nu fanns på "papper" att jag hade rätt om mina smärtor. Just då, den dagen i februari var det endast en lättnad, det var det även dom kommande månaderna. Men november månad bjöd på något jag aldrig hade trott skulle inträffa.
Orden ekade i mitt huvud! Jag träffade en läkare för att gå igenom behandling av endometriosen och det var då det svartnade, det blev tomt och det kändes som om jag föll utan ett slut.
DU KAN INTE BLI GRAVID!
Orden ekade i mitt huvud, läkaren fortsatte att prata om massa andra saker men det enda som fanns i mina tankar om och om igen var:
DU KAN INTE BLI GRAVID!
Idag vet jag bättre, det finns hjälp av alla dess lag och ingenting är omöjligt, men då för snart 1 år sedan var det en mörk och fruktansvärd tid.
Jag bröt ihop totalt, jag grät i tre dagar i sträck, jag ville inte prata om det och ändå ville jag säga allt. Jag höll mig inne, kände mig värdelös och oduglig. Jag kan inte bli gravid, det är ett fel på mig. Jag är fel! Jag föll återigen utan ett slut.
Idag vet jag som sagt bättre, men det har tagit nästan 1 år att acceptera vissa saker, allt är ännu inte accepterat. Varje dag är en kamp och det kommer över mig att jag har en kronisk sjukdom som ställer till massor i livet. Det är en kamp mot smärtan, mot tankarna och funderingarna, en kamp om att klara av träning på elitnivå och att bara leva ett liv utan att visa några tecken på svaghet! Men jag lär mig och blir starkare på något vis.

Allt har en mening, ibland är det bara svårt att förstå den just för stunden!
Just nu är det så, men jag lever med något jag måste acceptera och jag lär mig att leva med det mer och mer för varje dag. Vissa dagar är bättre än andra och så måste det få vara.

Här kommer du kunna läsa om min resa, både det som varit och det som komma skall!
Jag heter Jessica! Jag är 24år och har endometrios. Min högsta önskan i livet har alltid vart att skaffa barn och nu kan det bli ett problem. Jag har levt med en olidlig smärta i ca 9år, jag fick diagnosen tidigt enligt läkare, jag var då 23år.
Jag skriver nu för att andra ska slippa gå så länge. För en smärta i 9år där ingen tar en på allvar är inte att få diagnosen tidigt enligt mig.

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<<
September 2014
>>>

Sök i bloggen

Visningar


Skapa flashcards